Så, jag tänkte att eftersom jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera min blogg regelbundet (jag kan inte ens räkna på fingrarna alla gånger jag har lovat att jag ska bli bättre och skriva oftare, men i slutändan inte förändrat någonting - utom möjligtvis att uppdatera ännu mer sällan), så ska jag faktiskt göra en kraftansträngning och skriva någonting som faktiskt är lite halv intressant.
Min dag började med att jag försov mig. Fast egentligen försov jag mig inte direkt: jag vaknade (blev väckt) vid typ halv nio och tänkte att jag skulle gå upp då, men sen blev det liksom inte så och jag lyckades somna om på två röda istället. Så när mamma kom in och väckte mig igen vid halv tio var jag lika förvånad som hon att jag inte redan hade gått upp och fixat mig - jag var helt säker på att jag bara hade blundat i några sekunder. Men nåväl, jag gick upp och drog på mig skjorta och slips och allt det där, sedan körde mamma mig till skolan och jag satt och försökte, förgäves, att koncentrera mig på vad min lärare talade om för oss (det vill säga, jag och dem tre andra sorgliga människorna som pallrade sig ur sängen och in till skolan i full uniform för att ha en timme "supported study" i RMPS). Och som om inte det var tillräckligt, så började det spöregna när jag skulle gå hem.
Nu bör jag passa på att inflika att det är så fruktansvärt typiskt att det skulle börja regna just då - speciellt med tanke på att hela helgen och dom första tre dagarna av veckan var hur varma och soliga som helst.
I alla fall, moving on. Jag kom hem, duschade och satt och tråkade ett tag. Vid kvart i fyra mötte jag Robyn vid Murray Square, och vi tog bussen in till Glasgow. vi vandrade runt planlöst i ungefär en och en halvtimme, letade efter en affär som vi inte hittade och satte oss och åt istället, och efter det gick vi och ställde oss vid kön utanför Cathouse i väntan på att dörrarna skulle öppnas.
Breathe Carolina idag, ju.
Det verkar finnas pinsamt många konstiga människor i Glasgow; speciellt bland dom som är i min ålder. Det blev jag väldigt medveten om idag. Bakom oss stod ett gäng tjejer som flummade runt som galningar, och efter att en av dom ramlade omkull helt plötsligt och utan orsak och började krama Robyns sko var vi rätt säkra på att dom var fulla. Väldigt, väldigt fulla (varför någon skulle dricka sig så full att h*n på morgonen dagen efter inte ens kommer komma ihåg vad som hände, precis innan ett gig som man betalat pengar för att gå och se, förstår jag inte riktigt, och kommer nog aldrig göra det heller). Framför oss stod ett annat gäng som förvisso inte var fulla, men som inte verkade fullt så friska heller. Dom satte sig i soptunnorna och lindade kartongbitar runt sina huvuden; jag och Robyn lyssnade på musik i hennes iPod och försökte komma ifrån det otrevliga faktumet att vi var omringade av idioter.
När man ska gå på ett gig brukar platserna där giget spelas ha en vidrig tendens att släppa in åskådarna åtminstone en halvtimme för sent. Jag vet inte om det är för att dom vill skapa spänning eller för att dom är av naturen elaka, eller om dom helt enkelt är dåliga på att planera och inte har fått iordning allting i tid. Men vi hade tur den här gången och blev insläppta klockan sju, precis som det stod på biljetten. Jag och Robyn tog oss upp för trapporna utan olyckor (det borde vara förbjudet att inte ha lampor eller någon annan typ av ljuskälla när stället man ska gå på involverar branta trappor), vi kom upp och köpte band merch, för vi är är nördiga sådär, och efter att ha sprungit in i Amy och Lauren ställde vi oss och väntade på att få komma fram till scenen. Vi behövde inte vänta så länge den här gången heller, för det tog inte lång tid innan Sacred Betrayal stod på scenen och allting var i full gång. Dom var helt okej, men ärligt talat var det väl kanske inte det bästa jag har varit med om. Dom stod mest still, och nog för att jag kan förstå att det är komplicerat att spela ett instrument och hoppa runt på samma gång, men det är liksom inte jätte intressant att stå och titta på ett gäng statyer. Det kan jag ju gå till ett museum och göra, menar jag. Nåväl, Sacred Betrayal stack och det gjorde typ en tredjedel av publiken också: varpå jag och Robyn lyckades smita fram till tredje raden från scenen räknat.
Nu i efterhand skulle jag nog våga påstå att det inte var en av våra bästa ideer.
Grejen var ju att det helt plötsligt var väldigt många som väldigt gärna ville komma väldigt nära FACT när dom började spela, vilket resulterade i att vi som stod i de främre raderna kände oss like som sillar i en såndär metallbruk. När det kommer till gigs och såntdär brukar jag inte ha några större problem med att trängas med folk, det bidrar ju lite till atmosfären, men det stod en fruktansvärt irriterande snubbe på min vänstra sida. Efter att han upprepade gånger slått mig i ansiktet med överarm, armbågat mig i sidan och sparkat mig på smalbenet, fick jag kämpa hårt för att stå emot impulsen att vända mig och och slå honom i ansiktet. Jag menar, visst att man gärna vill komma nära (närmre, närmast) ett band man gillar, men kom igen? Det där var bara inte okej. Som tur var hade jag stöd från Robyn på min högra sida och folket som hoppade in i mig bakifrån var nog det enda som hindrade mig från att ramla, och när FACT spelat klart så stack snubben, tillsammans med flera andra. Då gick jag och Robyn ännu närmre, och jag kände mig sådär lagom fräsch där jag stod i t-shirt och dränkt i andra personers svett (ugh..).
Breathe Carolina - kvällens höjdpunkt. Sacred Betrayal och FACT var ju egentligen bara förband, men det kändes nästan inte så. Eller jo, med Sacred Betrayal kanske, men FACT var så fruktansvärt bra och trummisen hade skrivit ett tal på engelska som han läste och vi ropade och visslade när vi tyckte att det passade in trots att hans grova japanska brytning gjorde att vi inte uppfattade någonting alls av vad han sa. Men nej: Breathe Carolina var det. Dom var bra. Väldigt bra. Hoppade runt på scenen, pratade med publiken och var allmänt trevliga. Det är ett såntdär band man bara är fruktansvärt glad över att ha fått chansen att se live.
När allting var klart minglade vi runt bland folk och bandmedlemmar, vi snackade lite snabbt med Amy och Lauren innan dom stack till bussen och tog lite kort. Sedan gick jag och Robyn och köpte mer band merch (hej, vi är typ fattiga nu), sedan flydde vi från det överhettade och överbefolkade Cathouse och köpte vatten och choklad. Vi satt på Glasgow Central ett tag och sen åkte vi hem - och nu sitter jag här. Jag är hyper och trots att jag fysiskt sett är helt utpumpad så vill jag ändå inte gå och lägga mig för min hjärna är inte trött alls. ¨
Men i alla fall: nu har jag gjort ett försök. Det kommer antagligen inte skrivas så mycket mer här på ett tag - inte för att det brukar göras det i vanliga fall heller, men speciellt inte nu eftersom jag har både exams, packning och flyttning att tänka och koncentrera mig på.
Vi hörs väl (:
1 åsikter:
Haha idioter är underhållande ibland xD
Skicka en kommentar