Ja, då har jag gjort den. Äntligen.
En timmes rundvandring i en stad du knappt känner igen trots att du bott här i snart ett och ett halvt år, i ett väder så fruktansvärt trist att du bara vill dunka huvudet mot en tegelvägg. Ett dimtäcke så tjockt att du knappt kan se vart du går. Och det är inte förens du är ensam och på resande fot som du inser hur ovilliga människorna i din omgivning är att hjälpa dig hitta rätt i vimlet av stress och avgaser.
- You're not allowed in here.
- I know, I just need some help to find..
- No, you can't be in here.
- But I just need..
- No. You can't be in here.
Så dra upp jackas dragkedja ända upp i halsen och skydda dig mot kylan, för ingen annan kommer göra det åt dig. Fortsätt gå. Ett steg i taket.
Du hittar nog så småningom.
Kanske.
- Excuse me, can you help me find..
- Sorry, no.
- ...
Men ge inte upp hoppet. Någonstans kommer du hitta en hjälpsam själ, som klappar dig vänligt på axeln och pekar ut vägen med hela handen. Tacka och ta emot. Le lite, också. Uppskatta att någon tar sig tid att leda dig åt rätt håll.
Du hittar fram. En våg av lättnad som sköljer bort irritation, och innanför dörren är värmen vänlig och återupplivar frusna läppar och stela fingrar. Sätt dig i en stol nära elementet. Titta på bilderna på väggarna och förundras över the buzzing sound på andra sidan väggen. Det kommer senare, men inte än. Vänta i ett halvår till, sen blir det din tur.
-
Det gick bra, anti-tragus var inte alls lika hemskt som jag trodde att det skulle vara. Det gick fort också, och när han sa att den var klar blev jag lite paff.
- There you go, pal.
- What? Was that it?
- Haha, yeah, that was it.
Han var himla trevlig också. Han som piercade mig, alltså. Han hade ett långt ärr på kinden, han lyssnade på fotboll på radion och berättade hela tiden vad han gjorde och varför han gjorde det. Det tog inte mer än fem/tio minuter, max.
-
Ta på dig jackan och gå därifrån. Tryck pappret mot brosket och fånga upp blodet så att det inte rinner ner i nacken på dig. Kylan utanför dörren är ännu kallare än för ett-smycke-mindre sedan, så hacka tänder och ställ dig och vänta på bussen istället för att gå hela vägen hem. Välj en plats långt bak i bussen och titta ut genom fönstret, missa inga detaljer.
Ser du hur alla gråa nyanser flyter in i varandra?
Hemma i huset, byt om och byt rätt. Bit ihop tänderna när du trycker smycket åt sidan för att komma åt blodet.
Tre blodiga bomullsrondeller och fyra röd-dränkta bomullstopsar senare kan du konstatera att det är rent. Vrid på det ibland, så att det inte fastnar. Det dunkar dovt men smäller när du rör det, så låt bli det. Le lite i smyg när han klagar och önskar högt att alla världens infektioner drabbar dig.
Det är ju inte ditt fel att det gör ont på helt fel ställen.
1 åsikter:
"han lyssnade på fotboll på radion"
Skicka en kommentar