"Imagine being remembered for a thousand years. The things you did when you were alive reaching across time and touching the lives of people not yet born. That's a dream. That's why people write books, start religions, find cures, run for president. But me? I don't want be a great man. I don't care if I'm remembered for the next thousand years. All I ask is if we pass on the street, notice me."
- Augustus Hill
Over and out.
söndagen den 1:e augusti 2010
lördagen den 3:e juli 2010
12:16
Just nu: Korn - Got the Life
Vi har inget internet hemma just nu, och kommer inte få förens den 9e, tidigast. Tydligen är det någon ledning som har varit sönder som Telia var tvungna att laga innan dom kan skicka ett modem till oss. Lite irriterande, och lite oturligt, men vad gör man?
Vi har inget internet hemma just nu, och kommer inte få förens den 9e, tidigast. Tydligen är det någon ledning som har varit sönder som Telia var tvungna att laga innan dom kan skicka ett modem till oss. Lite irriterande, och lite oturligt, men vad gör man?
fredagen den 28:e maj 2010
03:39
Just nu: Breathe Carolina - I'm the type of Person to take things Personal
Så, jag tänkte att eftersom jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera min blogg regelbundet (jag kan inte ens räkna på fingrarna alla gånger jag har lovat att jag ska bli bättre och skriva oftare, men i slutändan inte förändrat någonting - utom möjligtvis att uppdatera ännu mer sällan), så ska jag faktiskt göra en kraftansträngning och skriva någonting som faktiskt är lite halv intressant.
Min dag började med att jag försov mig. Fast egentligen försov jag mig inte direkt: jag vaknade (blev väckt) vid typ halv nio och tänkte att jag skulle gå upp då, men sen blev det liksom inte så och jag lyckades somna om på två röda istället. Så när mamma kom in och väckte mig igen vid halv tio var jag lika förvånad som hon att jag inte redan hade gått upp och fixat mig - jag var helt säker på att jag bara hade blundat i några sekunder. Men nåväl, jag gick upp och drog på mig skjorta och slips och allt det där, sedan körde mamma mig till skolan och jag satt och försökte, förgäves, att koncentrera mig på vad min lärare talade om för oss (det vill säga, jag och dem tre andra sorgliga människorna som pallrade sig ur sängen och in till skolan i full uniform för att ha en timme "supported study" i RMPS). Och som om inte det var tillräckligt, så började det spöregna när jag skulle gå hem.
Nu bör jag passa på att inflika att det är så fruktansvärt typiskt att det skulle börja regna just då - speciellt med tanke på att hela helgen och dom första tre dagarna av veckan var hur varma och soliga som helst.
I alla fall, moving on. Jag kom hem, duschade och satt och tråkade ett tag. Vid kvart i fyra mötte jag Robyn vid Murray Square, och vi tog bussen in till Glasgow. vi vandrade runt planlöst i ungefär en och en halvtimme, letade efter en affär som vi inte hittade och satte oss och åt istället, och efter det gick vi och ställde oss vid kön utanför Cathouse i väntan på att dörrarna skulle öppnas.
Breathe Carolina idag, ju.
Det verkar finnas pinsamt många konstiga människor i Glasgow; speciellt bland dom som är i min ålder. Det blev jag väldigt medveten om idag. Bakom oss stod ett gäng tjejer som flummade runt som galningar, och efter att en av dom ramlade omkull helt plötsligt och utan orsak och började krama Robyns sko var vi rätt säkra på att dom var fulla. Väldigt, väldigt fulla (varför någon skulle dricka sig så full att h*n på morgonen dagen efter inte ens kommer komma ihåg vad som hände, precis innan ett gig som man betalat pengar för att gå och se, förstår jag inte riktigt, och kommer nog aldrig göra det heller). Framför oss stod ett annat gäng som förvisso inte var fulla, men som inte verkade fullt så friska heller. Dom satte sig i soptunnorna och lindade kartongbitar runt sina huvuden; jag och Robyn lyssnade på musik i hennes iPod och försökte komma ifrån det otrevliga faktumet att vi var omringade av idioter.
När man ska gå på ett gig brukar platserna där giget spelas ha en vidrig tendens att släppa in åskådarna åtminstone en halvtimme för sent. Jag vet inte om det är för att dom vill skapa spänning eller för att dom är av naturen elaka, eller om dom helt enkelt är dåliga på att planera och inte har fått iordning allting i tid. Men vi hade tur den här gången och blev insläppta klockan sju, precis som det stod på biljetten. Jag och Robyn tog oss upp för trapporna utan olyckor (det borde vara förbjudet att inte ha lampor eller någon annan typ av ljuskälla när stället man ska gå på involverar branta trappor), vi kom upp och köpte band merch, för vi är är nördiga sådär, och efter att ha sprungit in i Amy och Lauren ställde vi oss och väntade på att få komma fram till scenen. Vi behövde inte vänta så länge den här gången heller, för det tog inte lång tid innan Sacred Betrayal stod på scenen och allting var i full gång. Dom var helt okej, men ärligt talat var det väl kanske inte det bästa jag har varit med om. Dom stod mest still, och nog för att jag kan förstå att det är komplicerat att spela ett instrument och hoppa runt på samma gång, men det är liksom inte jätte intressant att stå och titta på ett gäng statyer. Det kan jag ju gå till ett museum och göra, menar jag. Nåväl, Sacred Betrayal stack och det gjorde typ en tredjedel av publiken också: varpå jag och Robyn lyckades smita fram till tredje raden från scenen räknat.
Nu i efterhand skulle jag nog våga påstå att det inte var en av våra bästa ideer.
Grejen var ju att det helt plötsligt var väldigt många som väldigt gärna ville komma väldigt nära FACT när dom började spela, vilket resulterade i att vi som stod i de främre raderna kände oss like som sillar i en såndär metallbruk. När det kommer till gigs och såntdär brukar jag inte ha några större problem med att trängas med folk, det bidrar ju lite till atmosfären, men det stod en fruktansvärt irriterande snubbe på min vänstra sida. Efter att han upprepade gånger slått mig i ansiktet med överarm, armbågat mig i sidan och sparkat mig på smalbenet, fick jag kämpa hårt för att stå emot impulsen att vända mig och och slå honom i ansiktet. Jag menar, visst att man gärna vill komma nära (närmre, närmast) ett band man gillar, men kom igen? Det där var bara inte okej. Som tur var hade jag stöd från Robyn på min högra sida och folket som hoppade in i mig bakifrån var nog det enda som hindrade mig från att ramla, och när FACT spelat klart så stack snubben, tillsammans med flera andra. Då gick jag och Robyn ännu närmre, och jag kände mig sådär lagom fräsch där jag stod i t-shirt och dränkt i andra personers svett (ugh..).
Breathe Carolina - kvällens höjdpunkt. Sacred Betrayal och FACT var ju egentligen bara förband, men det kändes nästan inte så. Eller jo, med Sacred Betrayal kanske, men FACT var så fruktansvärt bra och trummisen hade skrivit ett tal på engelska som han läste och vi ropade och visslade när vi tyckte att det passade in trots att hans grova japanska brytning gjorde att vi inte uppfattade någonting alls av vad han sa. Men nej: Breathe Carolina var det. Dom var bra. Väldigt bra. Hoppade runt på scenen, pratade med publiken och var allmänt trevliga. Det är ett såntdär band man bara är fruktansvärt glad över att ha fått chansen att se live.
När allting var klart minglade vi runt bland folk och bandmedlemmar, vi snackade lite snabbt med Amy och Lauren innan dom stack till bussen och tog lite kort. Sedan gick jag och Robyn och köpte mer band merch (hej, vi är typ fattiga nu), sedan flydde vi från det överhettade och överbefolkade Cathouse och köpte vatten och choklad. Vi satt på Glasgow Central ett tag och sen åkte vi hem - och nu sitter jag här. Jag är hyper och trots att jag fysiskt sett är helt utpumpad så vill jag ändå inte gå och lägga mig för min hjärna är inte trött alls. ¨
Men i alla fall: nu har jag gjort ett försök. Det kommer antagligen inte skrivas så mycket mer här på ett tag - inte för att det brukar göras det i vanliga fall heller, men speciellt inte nu eftersom jag har både exams, packning och flyttning att tänka och koncentrera mig på.
Vi hörs väl (:
Så, jag tänkte att eftersom jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera min blogg regelbundet (jag kan inte ens räkna på fingrarna alla gånger jag har lovat att jag ska bli bättre och skriva oftare, men i slutändan inte förändrat någonting - utom möjligtvis att uppdatera ännu mer sällan), så ska jag faktiskt göra en kraftansträngning och skriva någonting som faktiskt är lite halv intressant.
Min dag började med att jag försov mig. Fast egentligen försov jag mig inte direkt: jag vaknade (blev väckt) vid typ halv nio och tänkte att jag skulle gå upp då, men sen blev det liksom inte så och jag lyckades somna om på två röda istället. Så när mamma kom in och väckte mig igen vid halv tio var jag lika förvånad som hon att jag inte redan hade gått upp och fixat mig - jag var helt säker på att jag bara hade blundat i några sekunder. Men nåväl, jag gick upp och drog på mig skjorta och slips och allt det där, sedan körde mamma mig till skolan och jag satt och försökte, förgäves, att koncentrera mig på vad min lärare talade om för oss (det vill säga, jag och dem tre andra sorgliga människorna som pallrade sig ur sängen och in till skolan i full uniform för att ha en timme "supported study" i RMPS). Och som om inte det var tillräckligt, så började det spöregna när jag skulle gå hem.
Nu bör jag passa på att inflika att det är så fruktansvärt typiskt att det skulle börja regna just då - speciellt med tanke på att hela helgen och dom första tre dagarna av veckan var hur varma och soliga som helst.
I alla fall, moving on. Jag kom hem, duschade och satt och tråkade ett tag. Vid kvart i fyra mötte jag Robyn vid Murray Square, och vi tog bussen in till Glasgow. vi vandrade runt planlöst i ungefär en och en halvtimme, letade efter en affär som vi inte hittade och satte oss och åt istället, och efter det gick vi och ställde oss vid kön utanför Cathouse i väntan på att dörrarna skulle öppnas.
Breathe Carolina idag, ju.
Det verkar finnas pinsamt många konstiga människor i Glasgow; speciellt bland dom som är i min ålder. Det blev jag väldigt medveten om idag. Bakom oss stod ett gäng tjejer som flummade runt som galningar, och efter att en av dom ramlade omkull helt plötsligt och utan orsak och började krama Robyns sko var vi rätt säkra på att dom var fulla. Väldigt, väldigt fulla (varför någon skulle dricka sig så full att h*n på morgonen dagen efter inte ens kommer komma ihåg vad som hände, precis innan ett gig som man betalat pengar för att gå och se, förstår jag inte riktigt, och kommer nog aldrig göra det heller). Framför oss stod ett annat gäng som förvisso inte var fulla, men som inte verkade fullt så friska heller. Dom satte sig i soptunnorna och lindade kartongbitar runt sina huvuden; jag och Robyn lyssnade på musik i hennes iPod och försökte komma ifrån det otrevliga faktumet att vi var omringade av idioter.
När man ska gå på ett gig brukar platserna där giget spelas ha en vidrig tendens att släppa in åskådarna åtminstone en halvtimme för sent. Jag vet inte om det är för att dom vill skapa spänning eller för att dom är av naturen elaka, eller om dom helt enkelt är dåliga på att planera och inte har fått iordning allting i tid. Men vi hade tur den här gången och blev insläppta klockan sju, precis som det stod på biljetten. Jag och Robyn tog oss upp för trapporna utan olyckor (det borde vara förbjudet att inte ha lampor eller någon annan typ av ljuskälla när stället man ska gå på involverar branta trappor), vi kom upp och köpte band merch, för vi är är nördiga sådär, och efter att ha sprungit in i Amy och Lauren ställde vi oss och väntade på att få komma fram till scenen. Vi behövde inte vänta så länge den här gången heller, för det tog inte lång tid innan Sacred Betrayal stod på scenen och allting var i full gång. Dom var helt okej, men ärligt talat var det väl kanske inte det bästa jag har varit med om. Dom stod mest still, och nog för att jag kan förstå att det är komplicerat att spela ett instrument och hoppa runt på samma gång, men det är liksom inte jätte intressant att stå och titta på ett gäng statyer. Det kan jag ju gå till ett museum och göra, menar jag. Nåväl, Sacred Betrayal stack och det gjorde typ en tredjedel av publiken också: varpå jag och Robyn lyckades smita fram till tredje raden från scenen räknat.
Nu i efterhand skulle jag nog våga påstå att det inte var en av våra bästa ideer.
Grejen var ju att det helt plötsligt var väldigt många som väldigt gärna ville komma väldigt nära FACT när dom började spela, vilket resulterade i att vi som stod i de främre raderna kände oss like som sillar i en såndär metallbruk. När det kommer till gigs och såntdär brukar jag inte ha några större problem med att trängas med folk, det bidrar ju lite till atmosfären, men det stod en fruktansvärt irriterande snubbe på min vänstra sida. Efter att han upprepade gånger slått mig i ansiktet med överarm, armbågat mig i sidan och sparkat mig på smalbenet, fick jag kämpa hårt för att stå emot impulsen att vända mig och och slå honom i ansiktet. Jag menar, visst att man gärna vill komma nära (närmre, närmast) ett band man gillar, men kom igen? Det där var bara inte okej. Som tur var hade jag stöd från Robyn på min högra sida och folket som hoppade in i mig bakifrån var nog det enda som hindrade mig från att ramla, och när FACT spelat klart så stack snubben, tillsammans med flera andra. Då gick jag och Robyn ännu närmre, och jag kände mig sådär lagom fräsch där jag stod i t-shirt och dränkt i andra personers svett (ugh..).
Breathe Carolina - kvällens höjdpunkt. Sacred Betrayal och FACT var ju egentligen bara förband, men det kändes nästan inte så. Eller jo, med Sacred Betrayal kanske, men FACT var så fruktansvärt bra och trummisen hade skrivit ett tal på engelska som han läste och vi ropade och visslade när vi tyckte att det passade in trots att hans grova japanska brytning gjorde att vi inte uppfattade någonting alls av vad han sa. Men nej: Breathe Carolina var det. Dom var bra. Väldigt bra. Hoppade runt på scenen, pratade med publiken och var allmänt trevliga. Det är ett såntdär band man bara är fruktansvärt glad över att ha fått chansen att se live.
När allting var klart minglade vi runt bland folk och bandmedlemmar, vi snackade lite snabbt med Amy och Lauren innan dom stack till bussen och tog lite kort. Sedan gick jag och Robyn och köpte mer band merch (hej, vi är typ fattiga nu), sedan flydde vi från det överhettade och överbefolkade Cathouse och köpte vatten och choklad. Vi satt på Glasgow Central ett tag och sen åkte vi hem - och nu sitter jag här. Jag är hyper och trots att jag fysiskt sett är helt utpumpad så vill jag ändå inte gå och lägga mig för min hjärna är inte trött alls. ¨
Men i alla fall: nu har jag gjort ett försök. Det kommer antagligen inte skrivas så mycket mer här på ett tag - inte för att det brukar göras det i vanliga fall heller, men speciellt inte nu eftersom jag har både exams, packning och flyttning att tänka och koncentrera mig på.
Vi hörs väl (:
torsdagen den 13:e maj 2010
2305
Just nu: Radiohead - Electioneering
Uhm.. Ja. Det var visst ett tag sedan.
Hej.
Tillfälligt avbrott i bloggen (som om det inte alltid varit det, ha!) beror i första hand på datorn. Vi fick virus och maskar och spyware och massa annan skit, fast sedan visade det sig att det "bara" var en trojansk häst som velade och höll på. Mitt användarkonto är helt knäppt, men annars funkar datorn som den ska just nu. Eller så bra som den nu någonsin kan funka, kanske man ska säga.
Datorn har visserligen funkat ett tag nu, och nyligen fick jag igång msn igen. Det kändes väldigt bra, för övrigt. Att inte ha tillgång till msn för att prata med alla mina svennar gjorde mig väldigt ömklig. Fast jag är inte inne på msn så mycket ju nu, visserligen, trots att det funkar. Jag har inte riktigt orkat. Massa skit här borta nu, och det är väldigt jobbigt. Hur mycket jag än tänker på allt som har hänt och försöker förstå det så fattar jag ändå ingenting, och har därför bestämt mig för att låta bli att tänka på det helt. Folk säger att det kommer bli bra och att vi kommer må bra, men jag vet inte. Någonting som det här blir nog aldrig riktigt bra, inte egentligen.
Men som sagt: inte tänka. Tänk inte. Jag mår bra annars, och gjorde på tal om tandborstar mitt engelska prov nu - det sista, alltså. Det känns rätt bra. Jag har ingen aning om hur det gick men det gör inte så mycket för nu är det i alla fall gjort. Nästa prov är historia (ugh..), men det är inte förens den 26e. Jag ska börja plugga på det imorgon, kanske..
Så snart världen inte är upp-och-ned längre kommer jag bli mer social, promise (:
*
Jag skulle skriva Radiohead fast det råkade bli Radiodead istället. Jag tyckte inte att det skämtet var roligt alls.
Uhm.. Ja. Det var visst ett tag sedan.
Hej.
Tillfälligt avbrott i bloggen (som om det inte alltid varit det, ha!) beror i första hand på datorn. Vi fick virus och maskar och spyware och massa annan skit, fast sedan visade det sig att det "bara" var en trojansk häst som velade och höll på. Mitt användarkonto är helt knäppt, men annars funkar datorn som den ska just nu. Eller så bra som den nu någonsin kan funka, kanske man ska säga.
Datorn har visserligen funkat ett tag nu, och nyligen fick jag igång msn igen. Det kändes väldigt bra, för övrigt. Att inte ha tillgång till msn för att prata med alla mina svennar gjorde mig väldigt ömklig. Fast jag är inte inne på msn så mycket ju nu, visserligen, trots att det funkar. Jag har inte riktigt orkat. Massa skit här borta nu, och det är väldigt jobbigt. Hur mycket jag än tänker på allt som har hänt och försöker förstå det så fattar jag ändå ingenting, och har därför bestämt mig för att låta bli att tänka på det helt. Folk säger att det kommer bli bra och att vi kommer må bra, men jag vet inte. Någonting som det här blir nog aldrig riktigt bra, inte egentligen.
Men som sagt: inte tänka. Tänk inte. Jag mår bra annars, och gjorde på tal om tandborstar mitt engelska prov nu - det sista, alltså. Det känns rätt bra. Jag har ingen aning om hur det gick men det gör inte så mycket för nu är det i alla fall gjort. Nästa prov är historia (ugh..), men det är inte förens den 26e. Jag ska börja plugga på det imorgon, kanske..
Så snart världen inte är upp-och-ned längre kommer jag bli mer social, promise (:
*
Jag skulle skriva Radiohead fast det råkade bli Radiodead istället. Jag tyckte inte att det skämtet var roligt alls.
onsdagen den 24:e mars 2010
1737
Just nu: LUPERIO - Scribble
Ugh, egentligen har jag inte större lust att skriva någonting alls just nu, men jag har inget annat att göra (läs: jag har inget annat jag vill göra), så det blir såhär ändå. Och det är ju alltid kul att skriva någonting, liksom. Skriva på papper känns inte sådär jätte lockande heller, jag har ont i handen.
Usch, jag är miserabel idag.
Men det är bara 10 dagar kvar tills jag åker hem till Sverige i en vecka. Det är långt ifrån miserabelt, kan jag tala om. Tio dagar till Sverige, och så ska vi träffa Bea, Anna, Birger och Tage hemma hos farmor när vi kommer hem, för dom är där på besök över Påsk och sådär. Det ska bli skitkul, och Birger är så söt! Jag undrar hur mycket han har växt..
Utöver det så kommer David hem till mig också. Det kommer bli bäst. Fast han ska bara stanna tills på måndag, för han börjar skolan sen, och då kan det ju vara bra om han faktiskt är hemma tills dess. Men ja.. Det är lite halvdåligt att vi inte har lov samtidigt, faktiskt. Jag måste komma ihåg att städa innan han kommer med. Oj hjälp, fredag kommer bli en häktig dag.
Sen blir det Mixer också, fast jag vet inte exakt vilka datum än. Vi har inte riktigt planerat in det, men antagligen lär det bli en del. Fast sen måste jag in till stan på torsdagen, jag ska klippa mig och gå till UM, och sedan på fredagen ska jag på intervju till Ljungskile Folkhögskola (vilket påminner mig om att jag kanske borde fylla i dom där ansökningsblanketterna snart.. Oups).
Däremot kommer jag inte träffa Alix. Inte något alls. Hon ska ju iväg till fjällen och allt det där, så det kommer inte finnas tid. Behöver jag ens förklara hur otroligt himla kasst det är? Men vi ska planera in att ses massa i sommar istället när jag har flyttat hem, så jag får väl länga tills det antar jag. Men ändå, baah.
Utöver det, så.. Ja.. Jag vet inte? Det händer väl en del runt omkring mig just nu: massa prov (jag har TRE historia-uppsatser att lämna in nästa vecka, plus ett prov i RMPS, och två uppsatser i engelskan), imorgon ska jag till Glasgow och gå på Robyns gig, på lördag ska jag hem till Laura, och sen nästa vecka kommer bli stenhård för det är sista veckan innan påsklovet och då jäklar ska man hinna med allting man inte hunnit med under resten av året, så jag förväntar mig en hel del läxor och massa annan otrevlig skit då. Och någongång (snart, väldigt snart) måste jag orka med att köpa en klänning till Prom, betala Jill för bokningen av transport som hon har ordnat, och skriva klart massa mojs för våran Year Book.
Det är fullt ös på Duncanrig nu för tiden.
Ugh, egentligen har jag inte större lust att skriva någonting alls just nu, men jag har inget annat att göra (läs: jag har inget annat jag vill göra), så det blir såhär ändå. Och det är ju alltid kul att skriva någonting, liksom. Skriva på papper känns inte sådär jätte lockande heller, jag har ont i handen.
Usch, jag är miserabel idag.
Men det är bara 10 dagar kvar tills jag åker hem till Sverige i en vecka. Det är långt ifrån miserabelt, kan jag tala om. Tio dagar till Sverige, och så ska vi träffa Bea, Anna, Birger och Tage hemma hos farmor när vi kommer hem, för dom är där på besök över Påsk och sådär. Det ska bli skitkul, och Birger är så söt! Jag undrar hur mycket han har växt..
Utöver det så kommer David hem till mig också. Det kommer bli bäst. Fast han ska bara stanna tills på måndag, för han börjar skolan sen, och då kan det ju vara bra om han faktiskt är hemma tills dess. Men ja.. Det är lite halvdåligt att vi inte har lov samtidigt, faktiskt. Jag måste komma ihåg att städa innan han kommer med. Oj hjälp, fredag kommer bli en häktig dag.
Sen blir det Mixer också, fast jag vet inte exakt vilka datum än. Vi har inte riktigt planerat in det, men antagligen lär det bli en del. Fast sen måste jag in till stan på torsdagen, jag ska klippa mig och gå till UM, och sedan på fredagen ska jag på intervju till Ljungskile Folkhögskola (vilket påminner mig om att jag kanske borde fylla i dom där ansökningsblanketterna snart.. Oups).
Däremot kommer jag inte träffa Alix. Inte något alls. Hon ska ju iväg till fjällen och allt det där, så det kommer inte finnas tid. Behöver jag ens förklara hur otroligt himla kasst det är? Men vi ska planera in att ses massa i sommar istället när jag har flyttat hem, så jag får väl länga tills det antar jag. Men ändå, baah.
Utöver det, så.. Ja.. Jag vet inte? Det händer väl en del runt omkring mig just nu: massa prov (jag har TRE historia-uppsatser att lämna in nästa vecka, plus ett prov i RMPS, och två uppsatser i engelskan), imorgon ska jag till Glasgow och gå på Robyns gig, på lördag ska jag hem till Laura, och sen nästa vecka kommer bli stenhård för det är sista veckan innan påsklovet och då jäklar ska man hinna med allting man inte hunnit med under resten av året, så jag förväntar mig en hel del läxor och massa annan otrevlig skit då. Och någongång (snart, väldigt snart) måste jag orka med att köpa en klänning till Prom, betala Jill för bokningen av transport som hon har ordnat, och skriva klart massa mojs för våran Year Book.
Det är fullt ös på Duncanrig nu för tiden.
tisdagen den 9:e mars 2010
1812
Just nu: Breathe Carolina - Hello Fascination
Två av denna veckans fyra deadlines är mötta nu, bara prov imorgon och på torsdag kvar. Det är rätt gött faktiskt, fast sen kan man ju fundera på hur det gick. Jag har väl inte pluggat sådär överdrivet mycket, precis.
Vilket förövrigt påminner mig om att jag borde plugga. Typ.. Nu. Men jag orkar inte just nu, det får vänta. I alla fall tills pappa kommer hem. Jag behöver hans kort för att fixa en grej först, men han har varit och jobbat och har inte varit hemma sen igår morses. Men ja, han kommer nog hem snart, och då kan jag börja plugga.
Det är nästan så att jag önskar att han skulle ta lång tid på sig, trots att jag inte sett honom sen söndag kväll. Jag är bara inte jättepigg på att plugga.
Annars händer det inte jätte mycket just nu. Maj månad börjar bli ganska fullbokad, men det tar jag inte upp mer detaljerat förens allting är spikat och klart. Oh, the cliff hanger.
Två av denna veckans fyra deadlines är mötta nu, bara prov imorgon och på torsdag kvar. Det är rätt gött faktiskt, fast sen kan man ju fundera på hur det gick. Jag har väl inte pluggat sådär överdrivet mycket, precis.
Vilket förövrigt påminner mig om att jag borde plugga. Typ.. Nu. Men jag orkar inte just nu, det får vänta. I alla fall tills pappa kommer hem. Jag behöver hans kort för att fixa en grej först, men han har varit och jobbat och har inte varit hemma sen igår morses. Men ja, han kommer nog hem snart, och då kan jag börja plugga.
Det är nästan så att jag önskar att han skulle ta lång tid på sig, trots att jag inte sett honom sen söndag kväll. Jag är bara inte jättepigg på att plugga.
Annars händer det inte jätte mycket just nu. Maj månad börjar bli ganska fullbokad, men det tar jag inte upp mer detaljerat förens allting är spikat och klart. Oh, the cliff hanger.
måndagen den 8:e februari 2010
Vi kastar kladdkakor på kanonerna
Just nu: Ras Cricket - En Sång för Fred
Jag tror att jag har gått och blivit pacifist. Men det är väl bara bra? Jag funderar på att göra voluntärarbetet i något krigsskadat land också, istället för att åka till något barnhem någonstans. Men jag vet inte.. Usch, jag önskar jag hade massvis pengar och kunde dela på mig hundra gånger om, så att jag kunde hjälpa till på massa stället.
Någonting att ge sitt liv för?
Inte helt omöjligt.
*
Jag hade mitt första prelim idag: Engelska.
Blä.
Men det kunde nog ha varit värre, tror jag. Bara jag klarar mig är jag nöjd, jag förväntar mig inga mirakel, liksom.
Hundrafem minuter läsförståelse
Nittio minuter uppsats.
Hur många ord?
Jag vet inte, men jag tror min stackars hand är skadad för all framtid. Det liksom bultar av smärta i den bara jag tänker på att hålla i en penna. Haha, usch vad dåligt.
Idag har jag bakat kladdkaka.
*
(Hej-random-inlägg)
Jag tror att jag har gått och blivit pacifist. Men det är väl bara bra? Jag funderar på att göra voluntärarbetet i något krigsskadat land också, istället för att åka till något barnhem någonstans. Men jag vet inte.. Usch, jag önskar jag hade massvis pengar och kunde dela på mig hundra gånger om, så att jag kunde hjälpa till på massa stället.
Någonting att ge sitt liv för?
Inte helt omöjligt.
*
Jag hade mitt första prelim idag: Engelska.
Blä.
Men det kunde nog ha varit värre, tror jag. Bara jag klarar mig är jag nöjd, jag förväntar mig inga mirakel, liksom.
Hundrafem minuter läsförståelse
Nittio minuter uppsats.
Hur många ord?
Jag vet inte, men jag tror min stackars hand är skadad för all framtid. Det liksom bultar av smärta i den bara jag tänker på att hålla i en penna. Haha, usch vad dåligt.
Idag har jag bakat kladdkaka.
*
(Hej-random-inlägg)
onsdagen den 27:e januari 2010
Holocaust Memorial Day
Den 27e januari är det officiella datumet då vi minns offren från Holocaust. Jag minns med en tyst minut. Flera tysta minuter.Att inte den här dagen är mer uppmärksammad är chockerande
Om vi skulle hålla en tyst minut för varje människa som dog under Holocaust, skulle vi behöva vara tysta i mer än elva och ett halvt år.
Jag tror visserligen att det är svårt att ens komma i närheten av att inbilla sig att man förstår vad folk gick igen då. Man kan läsa om det i böcker, titta på dokumentärer och luta sig tillbaka i soffan och tänka aldrig mer. Aldrig mer ska någonting så fruktansvärt hemskt få hända.
Och tänk att det ändå har gjort det.
Holocaust, 1933-1945
Två tredjedelar av en befolkning förtryckt, förföljd, torterade och dödade. 6 miljoner människor som dog för sin religion, ras, åsikt och sexuella läggning.
Cambodja, 1975-1979
Landet skulle börja om från 'År 0'. Om du var handikappad, sjuk, bar glasögon, skrattade, grät eller lyssnade på musik blev du skjuten. Glöm allt vad civila rättigheter heter. Över 2 miljoner människor dog. "To spare you is no profit, to destroy you is no loss"
Bosnien, 1992
Bosnien bröt sig fri från Jugoslavien, och krig följde. Uppemot 12 000 män och pojkar över 13års ålder blev mördade, medans kvinnor och barn tvingades ut ur landet.
Rwanda, 1994
På 100 dagar dog ungefär 1 000 000 tutsier. Tutsierna blev beskyllda när Rwandas president dog i en flygolycka, och många mötte döden i sina vänner, kollegor, grannar och ingifta släktingar.
Darfur, 2003- idag
Det här pågår fortfarande. En population där de som är Afrikaner anses vara mindre värdiga än de som är Araber. Inbördeskrig har lett till ett dödsantal av civila som ligger någonstans mellan 200 000 och 400 000. Nästan 2,5 miljoner människor har fått fly sina hem lever under beskydd av internationella hjälp organisationer
Visste ni för övrigt, att en sjättedel av alla barn mellan 9 och 11 år gamla i Storbritannien tror att Auschwitz är en nöjespark?
Jag tycker det är vidrigt. Att veta att det är människor, min egen ras, som har gjort det här gör mig illamående av avsky. Å andra sidan är det kanske föga förvånande, med tanke på alla annan skit vi gjort.
Det finns ingen som helst ursäkt. Varken för att göra det, eller för att låta det pågå. Jag ska gå ner och tända ett ljus nu, och minnas just precis varför jag måste dra mitt strå och göra någonting åt mänskligheten.
Det tycker jag att ni också ska göra.
Om vi skulle hålla en tyst minut för varje människa som dog under Holocaust, skulle vi behöva vara tysta i mer än elva och ett halvt år.
Jag tror visserligen att det är svårt att ens komma i närheten av att inbilla sig att man förstår vad folk gick igen då. Man kan läsa om det i böcker, titta på dokumentärer och luta sig tillbaka i soffan och tänka aldrig mer. Aldrig mer ska någonting så fruktansvärt hemskt få hända.
Och tänk att det ändå har gjort det.
Holocaust, 1933-1945
Två tredjedelar av en befolkning förtryckt, förföljd, torterade och dödade. 6 miljoner människor som dog för sin religion, ras, åsikt och sexuella läggning.
Cambodja, 1975-1979
Landet skulle börja om från 'År 0'. Om du var handikappad, sjuk, bar glasögon, skrattade, grät eller lyssnade på musik blev du skjuten. Glöm allt vad civila rättigheter heter. Över 2 miljoner människor dog. "To spare you is no profit, to destroy you is no loss"
Bosnien, 1992
Bosnien bröt sig fri från Jugoslavien, och krig följde. Uppemot 12 000 män och pojkar över 13års ålder blev mördade, medans kvinnor och barn tvingades ut ur landet.
Rwanda, 1994
På 100 dagar dog ungefär 1 000 000 tutsier. Tutsierna blev beskyllda när Rwandas president dog i en flygolycka, och många mötte döden i sina vänner, kollegor, grannar och ingifta släktingar.
Darfur, 2003- idag
Det här pågår fortfarande. En population där de som är Afrikaner anses vara mindre värdiga än de som är Araber. Inbördeskrig har lett till ett dödsantal av civila som ligger någonstans mellan 200 000 och 400 000. Nästan 2,5 miljoner människor har fått fly sina hem lever under beskydd av internationella hjälp organisationer
Visste ni för övrigt, att en sjättedel av alla barn mellan 9 och 11 år gamla i Storbritannien tror att Auschwitz är en nöjespark?
Jag tycker det är vidrigt. Att veta att det är människor, min egen ras, som har gjort det här gör mig illamående av avsky. Å andra sidan är det kanske föga förvånande, med tanke på alla annan skit vi gjort.
Det finns ingen som helst ursäkt. Varken för att göra det, eller för att låta det pågå. Jag ska gå ner och tända ett ljus nu, och minnas just precis varför jag måste dra mitt strå och göra någonting åt mänskligheten.
Det tycker jag att ni också ska göra.
söndagen den 24:e januari 2010
Stackars söndag
Just nu: Pendulum - The Tempest
Det är söndag idag. Imorgon är det måndag.
Egentligen är det nog lite synd om söndagarna. När man tänker efter, liksom. Jag menar, söndagen blir ju typ automatiskt förstörd av faktumet att när man vaknar igen nästa morgon så är det måndag.
Och jag hatar måndagar.
Därför är det synd om mina söndagar, för jag har aldrig lust att uppskatta dom. Endast för att min hat-dag då allt går fel kommer dagen efter.
Stackars söndag.
Men nåväl, nog om det. Just nu är jag nog lika inaktiv på bloggen som jag är i livet. Det går trögt just nu. Jag har ju mina prelims snart och måste börja plugga på som snart, men efter det kanske det händer lite grejer.
Och så har vi ju det där med magen också. Just nu är min bästa kompis den rosa vetekudden som luktar lavendel, men den luktar typ inte lavendel längre för jag har värmt den så många gånger. En gång i kvarten, ungefär. Kan vetekuddar börja brinna om man värmer dom för ofta? Men jag ska till vårdcentralen igen på onsdag, och då får jag förhoppningsvis någon trevlig medicin utskriven. Den jag fick sist gång gör bara att jag mår sämre, så den tar jag inte längre.
Jag har trevliga grejer också, faktiskt. Trots att det mesta är trögt. Micka kommer över i februari, det längtar vi till <3
Det är söndag idag. Imorgon är det måndag.
Egentligen är det nog lite synd om söndagarna. När man tänker efter, liksom. Jag menar, söndagen blir ju typ automatiskt förstörd av faktumet att när man vaknar igen nästa morgon så är det måndag.
Och jag hatar måndagar.
Därför är det synd om mina söndagar, för jag har aldrig lust att uppskatta dom. Endast för att min hat-dag då allt går fel kommer dagen efter.
Stackars söndag.
Men nåväl, nog om det. Just nu är jag nog lika inaktiv på bloggen som jag är i livet. Det går trögt just nu. Jag har ju mina prelims snart och måste börja plugga på som snart, men efter det kanske det händer lite grejer.
Och så har vi ju det där med magen också. Just nu är min bästa kompis den rosa vetekudden som luktar lavendel, men den luktar typ inte lavendel längre för jag har värmt den så många gånger. En gång i kvarten, ungefär. Kan vetekuddar börja brinna om man värmer dom för ofta? Men jag ska till vårdcentralen igen på onsdag, och då får jag förhoppningsvis någon trevlig medicin utskriven. Den jag fick sist gång gör bara att jag mår sämre, så den tar jag inte längre.
Jag har trevliga grejer också, faktiskt. Trots att det mesta är trögt. Micka kommer över i februari, det längtar vi till <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
